Denna text är skriven tillsammans med Erik Winerö. Med utgångspunkt i riksdagens beslut om lärares planerings- och uppföljningstid resonerar vi kring relationen mellan undervisningens kvalitet, forskning om lärande och de ekonomiska drivkrafter som präglar dagens skolsystem.
Den 9 juni beslutade riksdagen att det ska skrivas in i skollagen att lärares och förskollärares undervisningsuppdrag omfattar undervisning samt planering och uppföljning av undervisningen. Det är ett mycket viktigt och bra beslut.
Sveriges Lärare beskriver beslutet som historiskt. Förbundet har under många år försökt få till en central överenskommelse med framför allt SKR och Almega, utan att lyckas. Riksdagens beslut öppnar nu för ett nationellt tak för undervisningstiden och ett golv för planerings- och uppföljningstiden.
Det är alltså en viktig arbetsmiljöseger. Men det är också en seger för alla som arbetar för en svensk skola där Science of Learning, evidensinformerad undervisning och kunskap från kognitionsvetenskapen får större betydelse.
Anledningen är enkel: god undervisning kostar.
Den kostar framför allt lärartid. Att skapa en riktigt god lektion, där förklaringar och exempel bygger vidare på elevernas förkunskaper, där den kognitiva belastningen hanteras och där eleverna aktiveras genom återkallning och elaborering, är ett tidskrävande hantverk.
För så kallade progressiva arbetsformer, där eleven på egen hand förväntas söka information och upptäcka samband med begränsad vägledning, är förhållandet ofta det omvända. En uppgift som håller elever sysselsatta i flera timmar kan konstrueras på några minuter.
Sådan undervisning kan framstå som god. Den ser aktiv och elevcentrerad ut, och rent ideologiskt kan den kännas riktig. Men evidensen pekar åt motsatt håll. När eleven själv ska hitta vägen till kunskap blir lärandet ofta mindre effektivt och mindre hållbart än när läraren leder undervisningen utifrån principerna i Science of Learning. Hårdast drabbas de elever som har svagast förkunskaper.
Här möts två krafter. En arbetsform som känns god och som dessutom är billig i lärartid blir en svårslagen kombination. Det är ingen slump att den vunnit mark i svensk skola under de senaste decennierna. Systemet verkar för den.
För när för- och efterarbetets betydelse osynliggörs blir den skyddade tiden lätt att skära i. Och genom skolvalets elevselektion blir konsekvenserna svårare att upptäcka: de syns sällan tydligt på en enskild skola. Resultatet är att de billiga arbetsformerna får ett strukturellt försteg – inte för att de ger bäst lärande, utan för att de gör det lättare att fylla schemat och hålla budgeten.
Det var detta vi ville visa när vi 2023 skrev kapitlet “Vad krävs för att kunna undervisa på vetenskaplig grund i svensk skola?” i antologin Skolan efter marknaden.
Vi utgick från skollagens krav på att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund. Det leder till frågan: vilken vetenskap? Frågan är berättigad eftersom det finns flera olika sorters forskning om undervisning. Den utbildningsvetenskapliga, som till övervägande del är kvalitativ, har länge haft en dominerande plats. Vi menar inte att den ska ersättas, men den behöver kompletteras. Det borde vara självklart att också den forskning som försöker identifiera undervisningens effekter genom kontrollerade studier och samlade forskningsöversikter får en självklar plats.
Av detta följer en praktisk konsekvens. Om staten vill att sådan kunskap ska påverka undervisningen måste lärare få tid att omsätta den i klassrummet. Forskning blir inte undervisning av sig själv. Kunskapen måste översättas till innehåll, förklaringar, exempel, frågor, uppgifter, återkoppling och beslut om vad undervisningen därefter ska fokusera på. Det kräver planering och uppföljning.
Om lärarna inte får tid till detta uppstår en ohållbar situation: staten kräver undervisning på vetenskaplig grund samtidigt som skolan organiseras så att lärarna saknar möjlighet att bedriva den.
Riksrevisionens granskning av skolans vetenskapliga grund pekar i samma riktning. Bättre kunskapsstöd får begränsad betydelse om lärare saknar tid att ta del av, värdera och omsätta det. Kravet på mer evidens i skolan leder därför med nödvändighet vidare till frågan om lärarnas tid.
Några undrade varför vårt kapitel hörde hemma i en bok om marknadsskolan. Frågan var begriplig om man tänker att marknadsskolan bara handlar om ägandeform, skolval eller vinstuttag. Men marknadslogiken verkar också på en annan nivå. Den påverkar hur skolan värderar och fördelar sin viktigaste resurs: lärarnas tid.
I ett skolpengssystem följer intäkten eleven, medan lärartid, lärartäthet och stödresurser är kostnader. En huvudman kan därför minska kostnaden per elev genom att låta varje lärare undervisa mer, genom att öka elevgruppernas storlek eller genom att minska den skyddade tiden för planering och uppföljning.
För ett aktiebolag kan detta skapa större ekonomiska marginaler. För en kommunal huvudman kan det göra det lättare att hålla budgeten. Motiven är inte identiska, men trycket på lärartiden går i samma riktning.
Den synliga undervisningen finns kvar. Lektionerna ligger i schemat och eleverna får sina timmar. Det som krymper är det mindre synliga arbetet runt omkring: planeringen, analysen av elevernas svar och anpassningen av den fortsatta undervisningen.
Arbetet försvinner inte alltid när tiden minskar. I stället förpassas det till förtroendearbetstiden, till kvällar och helger. När det inte längre ryms där blir det inte gjort. Lärarnas arbetsbelastning och undervisningens kvalitet blir då de buffertar som får ekonomin att gå ihop.
Denna logik förstärks av skolvalets socioekonomiska sortering. När elever med olika bakgrund samlas på olika skolor får skolorna mycket olika kompensatoriska uppdrag. Elevgrupper med starkare förkunskaper, större studievana och mer stöd hemifrån är i genomsnitt mindre resurskrävande för en skola som ska få eleverna att nå bestämda mål. Elevgrupper med större behov kräver mer uppföljning, mer anpassning, mer analys och mer tid.
När lärartiden samtidigt används som ekonomisk buffert uppstår därför en dubbel ojämlikhet. De elever som är mest beroende av en välplanerad och responsiv undervisning riskerar att gå i de skolor där behovet av lärartid är störst och där konsekvenserna blir allvarligast när den pressas. Det är därför regleringen inte bara är en arbetsmiljöreform. Den är också en kunskaps- och likvärdighetsreform.
Remissvaren till den utredning som föregick riksdagens beslut gjorde konfliktlinjen tydlig. Arbetsgivarsidan motsatte sig inte god undervisning i allmänhet. Ingen gör det. Motståndet gällde att staten skulle sätta gränser för hur huvudmännen får disponera lärares tid. SKR avstyrkte en lagreglering av både undervisningstiden och tiden för planering och uppföljning. Organisationen hänvisade till den svenska modellen, det kommunala självstyret och arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Almega Utbildning välkomnade att undervisningsuppdraget definierades tydligare, men avstyrkte att staten skulle reglera hur mycket tid uppdragets olika delar får ta. Enligt Almega borde detta i stället avgöras av arbetsmarknadens parter eller så nära den enskilda verksamheten som möjligt.
SKR och Almega stod alltså sida vid sida. I denna fråga intog den kommunala arbetsgivarorganisationen och de privata utbildningsföretagens arbetsgivarorganisation samma ståndpunkt: huvudmännen skulle behålla ett stort handlingsutrymme över lärarnas tid.
Det visar inte att de motsätter sig god undervisning. Ingen gör det. Men man ser gärna det man vill se. Många progressiva arbetsformer känns bra, och de ser ut att fungera. Och här ligger mätproblemet. Vi mäter inte lärande, vi mäter måluppfyllelse. När det är betyg och godkändgrader som syns, men inte vad eleverna faktiskt har lärt sig, fördunklas bilden av vad som skiljer en bra skola från en mindre bra.
Då blir konflikten aldrig synlig som en konflikt om kvalitet. Det som återstår är vad som händer när skyddad planerings- och uppföljningstid kolliderar med huvudmännens krav på flexibilitet och kostnadskontroll. När tiden skyddas kan lärarresursen inte längre användas lika fritt som ekonomisk buffert. Det är denna flexibilitet remissvaren försvarar.
Remissvaren bekräftade därmed den konflikt vi beskrev i kapitlet. När lärares planering och uppföljning ska skyddas minskar huvudmännens möjlighet att pressa arbetet före och efter undervisningen. Denna flexibilitet har hjälpt både kommunala och privata huvudmän att få ekonomin att gå ihop. Men den har haft ett pris. Lärare har fått ro skolans kvalitetsansvar i land med sin egen arbetsbelastning som insats.
Den bittra ironin är att marknadsstyrningen försvarades med löften om effektivitet. Men det som ser billigt ut i en årsbudget kan bli dyrt för samhället. Vad kostar det när elever inte får undervisning utformad utifrån den bästa tillgängliga kunskapen om lärande? Vad kostar det när de arbetsformer som väljs förstärker, snarare än kompenserar för, skillnader i elevernas hemförhållanden? SKR och Almega har suttit sida vid sida i samma båt. Lärarna har fått ro. Och de elever som är mest beroende av skolan har riskerat att betala det högsta priset.
Erik Winerö & Jonas Linderoth


Den undervisning du beskriver är den undervisning som möter elevers behov. All didaktiskt forskning pekar i den riktningen. Den förutsätter en hantverksskicklighet lärarstudenter inte får med sig ut i yrket varken idag, igår eller för längesedan. Men den undervisning du ställer ditt exempel mot har knappt funnits i verkligheten mest därför att den genererar kaos. Någon gång måste debattörer släppa tankefiguren om att det är fritt arbete och egen ”forskning” som pågår i klassrummen. Det stämmer inte. Problemet är att läromedlen styr och lärarna underordnar sig läromedlet. Lärarkåren behöver redskap för att ta kommandot i klassrummet. Tillägnandet av didaktiska redskap görs med fördel i kollektiva läroprocesser baserade på liknande principer som den undervisning vi vill se. Som du skriver, lärarna behöver planeringstid ensamma och tillsammans.